– Jag vet att jag firade millennieskiftet nykter. Det gjorde däremot inte min fru.

Joakim berättar att han länge förstod att det inte stod rätt till. Att han har fått lyssna på många ursäkter och lögner, och stått maktlös inför dem.
– Min fru klarade länge av sitt jobb, hon var till och med chef ett tag. Alkohol konsumerade hon mest på helgerna. Men visst hände det att jag hittade henne utslagen efter jobbet.

De ville ha barn, men det lät vänta länge på sig. De hade nästan gett upp hoppet när de blev gravida, och 2001 kom äntligen deras son. Joakim minns hur han tänkte att ”nu måste hon väl ändå sluta dricka”. Under det första halvåret efter förlossningen mådde Sara dåligt och blev sjukskriven. Hon fick behandling men fortsatte att dricka i smyg. Vetskapen om detta var tung för Joakim att bära, då han började inse faktumet att hans fru var alkoholist.
– Att hon hade problem gick inte att förneka längre. Jag tänkte och hoppades att min kärlek skulle räcka för att hon skulle sluta med alkoholen.

När sonen var 3 år åkte Sara in på behandlingshem genom sin arbetsgivare som nu hade förstått läget. Joakim beskriver det som att han vid denna tidpunkt själv var på randen till att bryta ihop.
– Jag klarade inte mer, jag kunde ryta på min son för småsaker, som när han spillde mjölk. Jag hade ett oerhört kontrollbehov vid den tiden. Jag fick henne att blåsa i en alkoholmätare varje dag för att hålla koll, sen tvingade jag i henne antabus. Men det hindrade henne inte från att dricka, det fick henne bara att må sämre. Det var som ett självspelande piano, vi höll igång varandra. Min elakhet stöttade ju hennes missbruk! Sara var aldrig våldsam när hon drack, det som hände var att hon somnade. Det finns inget annat att säga än att vårt förhållande var mycket destruktivt.

En vändpunkt kom när Joakim fick komma iväg på anhörigvecka, och började känna efter hur han egentligen mådde. Han ansökte om skilsmässa och han och Sara flyttade isär. En kort tid innan skilsmässan skulle gå igenom visade Sara tecken på att hon hade tillfrisknat.
– Efter behandlingshemmet hade hon börjat gå på träffar hos Anonyma Alkoholister (AA) och jag själv hade hittat motsvarigheten för anhöriga, Al-Anon.
Uppbackningen de funnit i sina stödgrupper gjorde att de vågade satsa på relationen igen och skilsmässan gick aldrig igenom.

Vad kan man göra som anhörig till en beroendeperson?

– Du ska komma ihåg att det inte är du som kan lösa missbruket, i bästa fall kan du vara ett stöd. Men du kan inte kontrollera, hota eller ge kärlek för att påverka alkoholisten, det fungerar inte. Det vettigaste du kan göra som anhörig är att ta hand om och förändra dig själv. Om du gör det kan du bryta destruktiva mönster i förhållandet, då du inte spelar med i spelet längre. Jag förstod först inte att även jag behövde hjälp. Som anhörig till en missbrukare behöver man träffa andra anhöriga.

Vilken är styrkan i Al-Anon?

– Anonymiteten är skön. Jag har visserligen släppt mycket av min skam, nu vet till och med mina arbetskamrater att jag är med i Al-Anon. Jag värdesätter också gemenskapen, då det som anhörig är väldigt lätt att känna sig oerhört ensam då man varken kunnat eller velat prata med någon utomstående. I en Al-Anongrupp kan man känna sig trygg. Vi lär av varandra, det kan vara svårt att se sitt eget och då får man hjälp med det av de andra. De finns de som lever med en alkoholist och väljer att stanna kvar i sina förhållanden, men det blir inte destruktivt som tidigare då de jobbar med sig själva och ser livet på ett helt annat sätt. För att vända sin situation handlar det dels om att vara villig att jobba med sig själv, dels om att släppa kontrollen och ge sig hän.

Däremot kan det vara en tröskel att ta sig över innan man kommer in i tolvstegsprogrammet. För att bli hjälpt av metoden handlar det mycket om att lämna över till en högre makt, något som är utanför sig själv. Man behöver dock inte definiera detta i vanlig religiös mening. Man kan exempelvis tro på naturen, många ser också gruppen som den högre makten.

Vad har Al-Anon betytt för dig?

– Oerhört mycket. När det var som värst hade jag fullt upp med att bara klara av mitt arbete. I princip 90 procent av hjärnkapaciteten gick åt till oroliga tankar, jag minns att jag kunde vara illamående i flera dagar i sträck. Tolvstegen är användbara verktyg som går att applicera på alla situationer och relationer. I och med dem har jag fått mer energi, nya tankar och nya intressen – skulle faktiskt även säga att jag utvecklats karriärmässigt tack vare stegen. Som en effekt har självkänslan ökat väsentligt, jag upplever att jag kan hantera livet på ett nytt sätt. Förr såg jag det som att livet drabbade mig och att jag inte kunde påverka det som hände, men idag tycker jag att jag styr min egen lycka och hur jag ser på livet. Det har underlättat oerhört mycket för mig.

Fotnot: Sara heter egentligen något annat.