Det har gått många år sedan andra världskriget. De som har upplevt samhällets enorma utveckling och omvälvande förändringar under denna period bär med sig de mest hisnande, spännande och gripande livsöden, och för de som tillhör en helt annan generation är det en ynnest att få ta del av dessa fantastiska berättelser.

Hedwig Nordby är en av dem som bär på en fascinerande historia. Hennes livsresa har gått från en uppväxt i ett krigsdrabbat Tyskland och staden Nürnberg till att som 20-åring flytta till Sverige; en resa som innehåller skildringar få ens kan fantisera om.

Inga-Rós Ingólfsdóttir, undersköterska på Västergårdens äldreboende tillika Hedwigs kontaktperson, får ta del av dessa minnen varje dag.

– Det är fantastiskt att sitta och prata med Hedwig och lyssna till hennes berättelser om hur det var förr. Hon har upplevt så mycket och det är väldigt roligt att hon, trots sin demens, minns och kan berätta så mycket om sitt liv, säger Inga-Rós.

Som kontaktperson är Inga-Rós den som står Hedwig närmst på äldreboendet. Trots att det åldermässigt skiljer mer än ett halvt sekel mellan dem så har de hittat flera gemensamma intressen som förenar dem, varav kärleken till djur är det främsta.

– Vi båda älskar verkligen djur och det är något som vi pratar väldigt mycket om. Hedwig har alltid haft djur omkring sig och berättar gärna om det, och jag har tagit med henne till Rådsparken för att titta på djuren där, och visar bilder och filmer på mina hundar. Det tycker hon jättemycket om, säger Inga-Rós.

Utvecklande kunskapsutbyte

Att tillbringa tid med någon som tillhör en helt annan generation är lärorikt, och i sitt arbete har Inga-Rós både vunnit och fått dela med sig av kunskap.

– Ja, det är åt båda håll det där. Jag lär mig nya saker varje dag, både av Hedwig och av de andra boende. Det är så många olika kulturer, bakgrunder och kunskaper som förs vidare här, det är verkligen utvecklande. Jag själv kommer ju från Island som i många fall är lite instängt, så det är häftigt att vara på en plats som är så mångfacetterad, säger Inga-Rós, och fortsätter:

– I gengäld kan jag lära de boende sådant som är nytt för dem, som att använda ny teknik. De tycker jättemycket om Youtube, som jag kan hjälpa dem med. Och så vill de gärna att jag berättar om hur det är på Island. Flera av dem har varit där någon gång och de tycker det är jätteroligt att jag kan relatera till platserna de minns.

Hedwig nickar entusiatiskt och tillägger:

– Åh, det är så fantastiskt att få höra Inga-Rós historier om Island! Jag brukar säga att hon borde bjudas in till skolorna för att föreläsa, så intressant är det! Det är så roligt att prata med henne och vi kan hålla på hur länge som helst.

Nyfikenhet som drivkraft

Utbytet av tankar, reflektioner, erfarenheter och kunskaper verkar minst sagt ömsesidigt. Man kan jämföra Inga-Rós arbetsplats med ett bibliotek, fast kanske ännu lite bättre. För här på äldreboendet finns de mest fantastiska livshistorier och ögonvittnesskildringar. Verkliga berättelser och öden som bräcker fiktionen med hästlängder.

Det var just det här som fick Inga-Rós att söka sig till ett arbete inom vård och omsorg; nyfikenheten på människor och deras historier.

– De äldre har de upplevt så ofantligt mycket! Jag vet aldrig vad jag ska få ta del av när jag kommer till jobbet, det är superkul och lärorikt. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett mer utvecklande och givande jobb!